Något som jag och många andra runt om kring mig alltid har förundrats över är min förmånga att aldrig bli nervös. Inte en endaste gång, inte på min första tävling, inte när jag red i mitt första lag, inte när jag skulle starta SM eller rida min kür på SM för första gången, inte när allt hängde på mig för att laget skulle vinna.  På grund av detta blev jag alltid satt till att starta sist i alla lag (div. 1, eliten och Lag-SM), men det gjorde mig ingenting. Kom mina lagkamrater fram och sa att ”Jaqueline du MÅSTE rida på över 72%” så blev jag inte det minsta nervös jag sa bara ”Okej” och log. Jag hade medtävlande som man inte kunde berätta för vad föregående ekipage fått för procent utan att dom fick hjärtsnurr och ett nervöst sammanbrott. Jag har aldrig varit nervös när det kommer till att tävla och nu på senaste har jag börjar komma underfund med varför.

Mycket av detta ligger nog i att jag ser alla som mina medtävlande istället för mina konkurrenter. Min chef rättar mig alltid när jag säger medtävlande; ”Fast ni tävlar ju MOT varandra och inte med varndra”. Men jag har verkligen aldrig sett det så. Jag har alltid tävlat mot mig själv, inte mot någon annan. Jag åker på mina tävlingar för att slå mitt senaste resultat och vara bättre än vad jag var på förra tävlingen. Jag har aldrig känt att jag behöver åka till en tävling för att slå någon annan, ser man det så så är det något fel. Varför ska jag tävla mot någon annan än mig själv? Det handlar för mig inte om att vara bättre än någon annan utan bara om att vara bättre än mitt senaste resultat.

Att jag har sett tävlandet på detta sättet har nog hjälpt mig en hel del, jag kan ibland känna mig som en tävlingsmaskin eftersom jag är så otroligt opåverkad av alla andras resultat. Samtidigt känner jag att jag har nerver av stål. Givetvis suktar jag också efter en pallplats, men slår jag bara mitt senaste resultat så borde jag någon gång komma dit.

Min fina Sissi på vårt första SM där vi blev 7:a.

Min fina Sissi på vårt första SM där vi blev 7:a.