I lördags insåg jag vikten av att lyssna på sin häst, på riktigt. För visst är det vi ryttare som rider, men hästen vet nog vad som passar dem bäst om man bara lyssnar på vad dom försöker säga. 

När jag kom till Sämsholm och började rida så kändes han okej, men inte mer än så – och det är väldigt ovanligt. Det kändes som om han tappade bakbenen och släppte stödet helt i handen. Men samtidigt gjorde han allt precis som han skulle, bland annat en jättefin passage… Allt kändes bara så himla konstigt. Mamma såg inte alls det jag kände. När jag red igenom FEI mästerskap blev det lite överilat och han var inte alls med mig. Jag bara fick en känsla av att det var sporrarna som han inte tyckte om. Kändes som om han snarare blev skygg för skänkeln och drog lite efter andan när jag la till sporren. 

Programridningen var till just för att jag skulle få rida igenom programmen, och det är då det är läge att mixtra och ändra. Det är ju kanske inget man gör på en tävling. Så vi lättade upp nosgrimman ett hål och tog av sporrarna. Min häst är väldigt lyhörd trots att han är så stor och är egentligen lika lätt att rida med sporrar som utan. Det senaste har jag använt en 3,5 cm sporre med rulle från sprenger för att jag har känt att vi behöver ”det lilla extra” när det blir hård träning och inne på tävlingsbanan. Men jag tog som sagt av sporrarna och red helt utan och så fina piruetter har han nog aldrig gjort… Haha! Jag kunde driva genom hela piruetten utan att han hoppade ur den. 

Travdelen blev också bättre och när jag ridit sluta-volt-mellantrav  några gånger så som det ligger i programmet fattade han precis vad han skulle göra. Han är inte så kvick i traven så det är väldigt svårt för oss att få till en riktigt bra mellantrav på en så kort sträcka. MEN när han var med på noterna gick det mycket bättre! 

Bytena blev dock ganska markbundna eftersom jag inte fick till ett ordentligt tryck innan bytet, där kändes det att jag i alla fall behöver en liten sporre. Så när jag red hemma i söndags hade jag på mig en 2,5cm rundad sporre just för jag skulle få lite mer effekt av hjälperna men utan att det blir obehagligt, det kommer nämligen behövas på tävling så att rida helt utan sporrar är inget alternativ då – tyvärr. När jag började rida Figo hade jag dessa sporrarna, men allt eftersom vi klättrade i klasserna behövde vi en lägre och mer effektfull sporre. Detta har alltså gått i vågor och jag tror att han är extra känslig nu vid fällning och att vi kanske kommer behöva gå tillbaka till dom lite längre sporrarna om någon månad igen. Piruetterna blev fina, bytena var inte så markbundna och skolorna kändes också bra! Jag kunde rida hela tiden och i piruetterna kunde jag rida mycket mer än vanligt. För mig är det mycket skönare att kunna rida varje steg istället för att bara hänga med skänklarna och driva då och då. 

Hoppas han är är nöjd med detta nu och isåfall har jag kvar dessa sporrarna. Ska bli spännande och se hur han känns på tävlingen i helgen! Givetvis tar jag med mina längre sporrar om jag känner att jag inte får någon effekt alls… 

Idag ska vi rida ut en sväng och sedan jogga en stund i paddocken. Hoppas ni får en fin dag!