Ja blir rörd till tårar när jag tänker på hur mycket jag älskar sin häst. När vi har gjort allt för att uppnå våra mål. Att vi har gått från noll till hundratio. 

Först och främst – jag har verkligen världens finaste häst. Under ett halvårs tid har vi åkt över hela Sverige, tävlat, kämpat och svettats. Varje tävling har varit en fröjd, min häst sviker mig aldrig. Det spelar ingen roll hur många timmar han stått i transporten, han kämpar ändå på, är positiv och alltid glad. 

För mindre än ett år sedan tog jag över Figo, min framtida bästa vän och bästa tävlingskompis. 180cm stor bjässe och hopphäst som inte hade så mycket gång eller talang för dressyr men mer vilja än någon annan häst jag suttit på. Under varje pass vi har ridit har vi alltid gett allt vi har. Med ett mål – att ta oss till SM. Ett mål som för många andra kändes omöjligt, från 60% i en lokal LA till SM.

Innan vi gick upp på nationell nivå hade vi ridit en godkänd MSVA:1. Vi hade försökt flera gånger och fått underkänt varje gång. Förutom just den där gången i början på året när jag var tvungen att få över 62% för annars skulle jag förlora för mycket tid att rida på nationell nivå. Hade jag inte bestämt mig för SM hade jag nog gett upp redan innan det. För vi hade inga fantastiska procent på lägre nivå heller, utan alltid precis så vi klarade kvalgränsen. Men ändå ville jag och jag visste att vi kunde. 

Fast nu sitter jag här och allt jag vill skriva är VI SKA RIDA SM – men vi har inte kvalat till SM. Förra veckan när det slog mig att det nog inte skulle gå (pga. reglerna) så tog det väldigt hårt och jag har aldrig känt mig så uppgiven. Men världens bästa föräldrar ställde upp och körde till Stockholm igår och Skåne idag. Trots att vi inte fick våra 64% så har vi i alla fall inte gett upp . 

Jag måste få påstå att vi har gjort allt vi kunnat och i Segersta fick vi ett kval till SM (64,6%) – jag visste så väl att vi hade det i oss, även om så många tvivlat och ifrågasatt. Två gånger har vi fått 63.816% det innebär tre poäng ifrån ett kval – en poäng till från varje domare. Och det är surt, en bättre halt hade räckt för att ta oss till SM – men så kan man inte tänka. Vi har alltid legat nära och jag har alltid känt att vi kan mer. Förra veckan när han gick omkull ju stallgången så förändrades vårt utgångsläge och våra möjligheter. Hade inte det hänt så hade vi säkert tagit oss till SM. 

Men jag har i alla fall världens finaste häst, som alltid ställer upp för mig. Bitvis glänser han till och då känner jag bara WOW, får vi bara tränat vidare tillsammans så vet jag att min häst kommer gå hur långt som helst! 

Jag måste få säga att jag är både glad och ledsen över att denna våren är över. Ledsen över att det inte gick men så jäkla glad över vad min häst faktiskt har presterat, hur långt vi har tagit oss på så himla kort tid. Hur vi alltid har kämpat och hållt ihop. Glad över att det är över, så vi kan få andas och träna – fortsätta ha roligt tillsammans och bli starkare ihop. 

Även om vi inte kvalade så vet jag att vi har det i oss, jag vet att vi kan och det kommer jag aldrig tvivla på. Det känns inte som ett misslyckande, även om det gjorde det först. Jag ska vara stolt över vad vi åstadkommit och jag är så glad över att jag fått världens finaste tävlingskompis. 

Man kan lämna in ansökning om dispens för att få kvala in senare, men det känns i dagsläget inte värt det. Det finns så många fler roliga tävlingar att åka på, och nu är han verkligen väl förtjänt av lugnare dagar. Jag vill trots allt ha en pigg och glad häst efter allt det här är över också. Det är inte värt att rida sönder min underbara häst för att jag så gärna vill rida SM. Under sommaren ska vi träna mer, tävla mindre och på en längre nivå för att sedan till hösten debutera Intermediare I. ♥️ 

Alla skulle få ha en Figo och känna den villkorslösa kärleken jag känner för just honom.