Alltså, första ridpasset efter att Figo hade blivit ”behandlad” var en mardröm. Om vi tänker oss att vi ska beskriva känslan i inläggs rubriker så gick det i denna ordningen ”Äntligen på gång igen” ”Trött & stel” ”Sämsta känslan någonsin” ”Försök aldrig rida ignom en häst som inte varit ordentligt igång på 1 måndag på 1 ridpass” ”Ger upp” ”All vårens träning är som bortblåst” ”Stod och grät på stallplan”

Då förstår ni nog, haha.. Alltså – mest relevant hade varit att typ jogga honom på helt långa tyglar och inte bry sig ett skvatt om vad lösgjordhet och bakbensaktivitet heter. MEN, jag kan inte, jag bara måste få honom lösgjord och få igång dom där bakbenen. En häst som inte gått ordentligt på en månad och sedan gått omkull, varit halt, och på det gått i liten hage kan man inte förvänta sig lösgjordhet och spänst av, men jag gör det – för att det är Figo. Jag kände bara att jag GER UPP, hela vårens slit är som bortkastat och vi kommer aldrig komma tillbaka. Det slutade med att jag stod och grät på pappas axel med Figo hängandes över min axel på stallplan. Figo vet så himla väl när jag är besviken och han blir så himla ledsen av det, förlåt Figo…

Passet efter det var han mer eller mindre som vanligt, så jag hade inte behövt stå där och gråta, haha. Mamma sa på skämt när hon kom hem och frågade hur första passet hade gått och jag svarade ”han är din nu” var på hon säger ”Vadå, gjorde han inte piaff, passage och byten i varje menar du? haha”. Hon känner mig för väl…