Jag hade en bra känsla när vi kom till tävlingen, träffade världens gulligaste Sara och Åsa Glennhammar, Saras mormor var också med och åhh – söt som socker! 

Det blåste full storm när vi gjorde i ordning Figo, skydden flög iväg och ja det var kaos. Mamma blir då gärna passiv men det irriterar mig nästa mer, så vi rök ihop – sånt får verkligen inte hända, för vem mår bra av det egentligen. Men i sådana lägen kommer vi inte överrens. Så jag blev irriterad innan jag skulle hoppa upp men lyckades släpps det tills det var dags att värma upp.

Han kändes inte alls med mig, ofokuserad men det är inte så konstigt när det blåser så mycket att täcket flyger av, det plus regn. Så svårt att hitta fokus i sådana lägen, men jag försökte göra som jag brukar göra. Bestämde mig åter igen efter att jag värmt upp att ta spöt. Petade på honom och han svarade men släppte stödet och jaa.. Så fortsatte det inne på banan också. 

Fick till riktigt fin passage på framridningen men mer än så blev det inte. Han tog inte bytesskänkeln ordentligt och ja – listan kan göras lång. Hade alltså ingen bra känsla när jag skulle in på banan. Egentligen hade jag inte så himla många missar – han trampade fel en gång i fyrorna, var efter och stampade i ett byte på kortsidan. Och han ökade inte ordentligt i travökningen, alltså var det inte jättedåligt, men trots det var känslan inte alls bra. 

Den spontana känslan efter ritten var att det kändes som en 80 tons cementklump att rida runt på.  Men min Figo är så fin, och alla har faktiskt dåliga dagar. Har märkt av ett mönster nu och han går sällan riktigt bra andra dagen på ett meeting, därför måste vi öva mer på det. Lägga in flera hårda pass efter varandra på hemmaplan också. För han är verkligen ingen 80 tons cementklump men idag så hade vi verkligen stolpe ut. 

Vi fick 62% och det känns jättebra att få den procenten när det kändes så jäkla dåligt. Har kollat på filmen och det syns inte hur det känns – tack gode gud för det… 

För saken är den att kah älskar min häst så himla mycket och han är världens bästa! Det värsta var att när jag hoppade av så såg jag hur ledsen han var, som om han kände sig misslyckad. Inte alls Goa glada lilla Figge och det gör riktigt jäkla ont i hjärtat, så vill jag verkligen inte att han känner. Nu har vi två veckor kvar till nästa tävling så början på denna veckan ska vi ta det lite lugnare hade jag tänkt, och rida ut mycket om det är bra väder!

Pheew, långt inlägg – sorry! Vi har nog tre timmar kvar hem, det blåser fortfarande riktigt mycket så hela ekipaget svajar över vägen. Håll i hatten!