I natt vid 12 föddes Figos första lillebror. Som vi har längtat, i 11 månader, då är det klart att man är helt förälskad i det lilla livet redan från första sekund. Det känns nästan som ett eget barn. En helt fantastiskt fin liten hingst, med vita strumpor och stjärn, spikrak i benen och är, utan att överdriva, helt perfekt. Men sedan lilla Airborne föddes (e. Gisborne ue. Cardento) har vi haft dom värsta timmarna/dagen på väldigt, väldigt länge. Denna lilla häst, som är så högt älskad, är född utan ögon och kommer inte klara av ett normalt häst-liv. Han är en underbar individ, med mycket attityd. Det har varit ett hemskt beslut att ta men Airborne ser verkligen ingenting, han går in i sin mamma hela tiden och går rätt in i boxväggarna. Han har visserligen redan anpassat sig och är liksom ”med på att det kan ta stopp” vid en vägg, men det finns ingen lösning som gör att vi kan behålla honom och att han ska få ett bra och värdigt liv. Just nu fungerar han dock som ett vanligt föl; diar, skuttar runt, kissar och bajsar, finaste fölet.

 Värst av allt är att Flair (stoet) är den finaste mamman i världen, hon är så duktig med honom och man ser på henne hur lycklig hon är. Hon har alltid varit en väldigt stressad och nervös häst, men när hon får vara mamma är hon lyckligaste och lugnaste hästen i stallet. Det är så jobbigt att veta att hon inte kommer få ha kvar sitt föl, och jag vill inte ens tänka på hur det kommer bli den dagen. Vi är med i amma-jouren och hoppas verkligen att hon kan få ett nytt föl att ta hand om.


Nu har vi ett sto kvar som ska föla (1v. över tiden), också e. Cardento och betäckt med Gisborne. Hoppas verkligen att allt går bra med det fölet, vi har haft nog med otur när det kommer till föl och hästar, idag förstår vi inte ens varför vi håller på.