Okej, vi såg framför oss en härlig sommar, med ett par meeting inplanerade men i övrigt otroliga mängder TRÄNING. Men…

Vi åkte till Mariestad och tävlade i början utav sommaren – Msv B:4. Det kändes sådär redan när vi värmde upp, och så kom vi in på banan där det var bokstavligttalat stenhårt… Vi genomförde vår ritt som kändes relativt bra (belönades med 71% och vann!) men så skulle vi trava av och… AJ. Alltså, jag känner min häst utan och innan och vet på en millisekund om något är fel, det behövdes inte mer än två travsteg förrän jag stannade honom, hoppade av…

Dagen innan hade han tydligen (jag var inte hemma) sprungit som en skogstokig hagen  för att pappa hade tagit in hans hagkompis Grace (han hade fler hästar runt om kring sig men Figo är en diva och är mer eller mindre besatt av sina ston). Att då rida (tävla) dagen efter på ett underlag hårt som cement får också sina konsekvenser. Att han sprungit i hagen fick jag reda på dagen efter.. Hade jag inte ridit på det där stenhårda underlaget dagen efter att han sprungit så, så hade vi antagligen inte märkt av något.

Men så var det… I och med detta fick han en aningen längre vila än vad som var planerat och under igångsättningen tog vi extra lång tid på oss för att få allting rätt.

Nu, eller efter har vi inte märkt något alls av det som hände då. Och när vi satte igång igen kändes Figo fräschare än någonsin – jag tror den där lite längre vilan gjorde honom gott!

Men det är i sådana lägen man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss. Skulle någonting allvarligare hända Figo så skulle jag dö… Han är något utav det finaste jag har, och vi gör varandra så himla glada! Att få gå ut till honom i stallet och rida eller bara pyssla är det bästa som finns. Jag skulle aldrig för något i världen byta bort honom mot någon häftig dressyrhäst. Det är han och jag, och det är vi som ska göra den här resan tillsammans <3

jaqueline lindström dressyrryttare dressage IMG_1705.JPG