J Lindström Dressage

Eat - sleep - ride - repeat

Varför Figo

Figo är en hopphäst e. Cardento ue. Feliciano och mer hopphäst än så blir det väl knappast. 

För 10 månader sedan valde jag att ta över honom, skola om honom till dressyrhäst och göra just den här resan med honom. Men varför Figo? En hopphäst utan några märkvärdiga gångarter som jag i maj förra året bara hade startat en LA på med okej resultat – det bådar ju inte så gott egentligen… Jag hade ju Grace med mycket gång och många Quite Easy avkommor blir just dressyrhästar, med en härlig explosivitet. Mamma sa ofta att om jag ville så kunde vi sälja Grace och köpa ”en riktig” dressyrhäst åt mig istället för Figo (då skulle han fortsatt som hopphäst) och även om vi inte hade sålt Grace så vet jag att hade jag velat ha ”en riktig” dressyrhäst så hade jag fått det. Nu snackar vi inte färdigutbildade miljonhästar, utan en bra häst som man får utveckla själv. 

Men det var just det, även om vi inte fick placeringar på tävlingar och även fast han inte var ”en riktig” dressyrhäst så ville jag göra den här resan med honom och ingen annan häst. Figo gör allt för mig och jag gör verkligen allt för honom. Han har en sån otroligt stor plats i mitt hjärta och det har han haft ända sedan den dagen han föddes. Det fanns ingen häst på jorden som jag hellre hade velat göra detta med, Figo har verkligen ett hjärta av guld och han är världens finaste – i mina ögon. 

Figo och jag har aldrig varit ute och plockat rosetter på tävling, så det är inte det det handlar om heller. Och för mig är det verkligen sak samma – det hade varit roligt givetvis MEN varje tävling jag får genomföra med honom är som att ha vunnit hela tävligen, det är en sån obeskrivit känsla för att jag känner verkligen att vi gör det tillsammans. 

Nu har han en fin gång,  han gör precis det han ska och det har gått så himla fort. Och saken är den att han aldrig säger nej, inte en enda gång sedan han blev inriden som 2,5 åring har han sagt nej. Killen som ställer upp på allt, och hade han inte gjort det så hade det aldrig gått såhär fort. Varje gång vi lär in något nytt så säger han bara ”okej nu kör vi”, ingenting är någonsin jobbigt och det är guldvärt.  Samtidigt är han absolut inte en sånär ”tråk-valack” som man stoppar i mynt i så går den som ett lok. Nej nej, jag har aldrig mött en häst med så mycket känslor och uttryck, ibland väller det liksom nästan över av känslor, jag skulle nog vilja jämföra honom med Jonas Hallberg (stylist-Jonas), dom är precis likadana. Och han är just min Figo, min fina fina underbara Figo, en stabil kille som jag kan göra allt med – min klippa. 

Och just därför valde jag att skola om den där hopphästen som faktiskt gick från lokal LA till Nationell St George på bara 9 månader.

   

                 

Min pappa, Benny Lindström, ihop med världens finaste Figo i sitt forna esse.

2 Kommentarer

  1. avatar
    Anette Berggren

    31 mars, 2015 at 08:37

    Hej Jaqueline visst är det underbart med dessa djur <3 Är inte på långa vägar lika duktig som du men har också en sådan häst…Han är dock tokigt tålamodskrävande men han bor i mitt hjärta och han flyttade in första gången jag såg honom för snart 9 år sedan 🙂

    • avatar
      J Lindstrom Dressage

      31 mars, 2015 at 23:24

      Ja det är så himla fantastiskt, och att man kan fästa sig så vid dem – underbara älskade djur ♥️!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*